Den 1 mars vid lunchtid skrev jag ett mail till min chef, slängde ihop min laptop och lämnade mitt skrivbord och självbehärskning bakom mig. Jag hade då väntat från 7 på morgonen till 12 på att en Anticimex snubbe skulle kolla vår avfuktare så att jag så fort han hade gått kunde få bryta ihop.
Jag hade under hela morgonen o förmiddag gått i från datorn i omgångar o djupandats och ringt både mamma och min sambo och sagt att jag inte orkar mer. Bitit mig i läppen för o inte lipa innan han gått. Sen gick jag sönder när jag träffade väggen.
Dagen efter satt jag hos doktorn. Jag kunde knappt gråta mer för tårarna hade liksom tagit slut. Jag var askgrå och kunde inte minnas vilken tid jag skulle vara där eller ens få ihop klockans visare till något begripligt. Jag kunde inte titta på honom för jag skämdes att jag inte kunde hålla ihop. Andra gör ju det. Håller ihop och håller ut.
Egentligen började det när jag började på mitt jobb. För fem år sen. Och min första chef lyckligt berömde mig och myntade mitt viktigaste ledord ” du jobbar för tre”. Jag fick mer löneökning än mina teamkollegor och jag jobbade för tre.
-Jag är inte dum, sa jag till doktorn den 2 mars. Jag förstår verkligen att man inte kan vara en person och jobba för tre. Ändå gör jag det. Fast man inte kan. Fast jag vet att man inte kan det. Så kan jag det. Tills det inte går mer.
Jag ville vara duktig. Jag ville ha högsta löneökningen, alltid få beröm o aldrig oroa mig inför samtalen med cheferna. Ändå oroade jag mig-för att de skulle säga att jag inte jobbade för tre längre, att min kvota gått ner till bara 150 procent och att jag inte längre gjorde mer än någon annan. Oroade mig att jag inte skulle vara bra nog, för det vet jag ju att man bara är om man jobbar för tre. Eller?!
Inte en gång under mina fem år på mitt jobb har min chef sagt att jag inte gör tillräckligt. Inte en gång har jag fått en utvecklingsplan för att prestera mer eller ord om att göra mera. X antal gånger har de istället sagt att pressen är min och att jag lägger den på mig själv, att jag inte behöver jobba för tre och att jag inte behöver jaga statistik..
Så kom 2021. Och corona. Och övertid. I mängder. Varje månad. Varje vecka. Beodrad och obeodrad om vartannat. Och duktiga flickan som jobbade för tre innan, ville inte vara sämre nu. Fast på övertid. Kan andra kan jag, fast alla jobbar ju inte för tre..
Jag gick en meditations och stresshanterings kurs. Min kursledare sa att jag var för trött för att kunna meditera. Jag gick på healing. Trodde jag mådde bra. Bytte tjänst och skulle lära mig nya saker. Kraschade lite mer för varje månad.
Utmattningssyndrom och lätt depression.
- Du behöver sova och tabletter, sa doktorn.
-Jag vill sova men tabletter klarar jag mig utan, sa jag.
Jag fick både och. Och samtalsterapi. Fast deprimerad var jag ju inte. Bara trött.
Så sov jag i två veckor. Inget lindrande ångesten som tabletterna gav. Jag djupandades och slutade äta. Jag gick ner 10 kilo på 2 månader. Jag djupandades lite till, ville gråta men känslorna var blockade. Sov mig igenom. Och slängde slutligen tabletterna åt skogen.
Idag har det snart gått två månader och jag har aldrig känt mig så stark och känslig som nu. Jag har begärt mig tjänstledig ett halvår och börjar nytt jobb om mindre än en vecka. Ja, jag har fått ett nytt jobb. På en annan plats. Jag har aldrig varit så taggad.
Igår grät jag åt en ljudbok – de var fantastiskt att få känna igen. Medlidande och sorg. Lycka för vad jag har.
Jag känner mig levande igen. Stark. Nykläckt. Utvilad. Tänk om alla bara fick sova två veckor emellanåt när livet känns för jävla tungt.
Jag vet att jag inte är frisk. Jag kommer leva med kampen om att inte hamna i att jobba för tre förmodligen hela livet. Jag måste bli bra på och stoppa när jag är på väg dit. Jag måste lyssna på mig själv och mitt inre. Och sova. Och äta.
Och självkänslan. OM jag måste jobba på självkänslan framöver. Jag ser särskilt fram emot just det. Att lära mig tycka att jag duger. Att inte jaga statistik. Att tänka annorlunda. Tacksamhet. Efter att ha känt mig så död är jag plötsligt så levande. Utan tabletter, bara jag. Fan va stark jag kan vara. Och känslig. Allt på samma gång <3
Senaste kommentarer