För ett år sen skrev jag inlägget nedan.. Om utmattningssyndrom och om känslan av att känna en vändning.
Allt skulle bli bra nu. Jag mådde bra. Jag hade fått ett nytt jobb, på en plats jag länge velat. Känslan av att nu vänder det fanns i varenda del av min kropp. Förhoppningar och förväntningarna var skyhöga. Jag skulle äntligen göra något nytt. Jag hade slagit mig fri och jag kände mig modig och stark och oövervinnerlig.
Det var en fantastisk känsla som höll i sig länge. I flera månader ägde jag en hel värld. Trippade fram, varenda steg var så lätt och livet lekte inte med mig, jag lekte med livet. Jag hade kontrollen och det var en mäktig mäktig känsla.
Mina nya kollegor var underbara. Jag hade hittat hem hos de. De jag jobbade med men även de andra, på kontoret. Det märktes, jag fick höra att jag spred glädje och positivitet. Det var nog första gången. Det kändes magiskt.
För ett halv år sen stod jag på Öland och hade kick off med ännu fler nya kollegor. Vi skulle slås ihop med Kronoberg och allt var storslaget, spännande och läskigt på en gång. Jag hade så sjukt kul. Jag kände att det här är mina människor. Jag vill alltid jobba med de. Vi kan bygga något, tillsammans. Vi är starkast och grymmast i världen.
Hösten blev tuff på det privata planet. Jobbet blev min frizon. En plats där jag kunde vara bara jag. Träffa människor som lyfte mig och gav mig energi och livsglädje. En trygg trygg plats när allt inte blev som det skulle. Mina barn brukar säga att jag älskar och jobba, att ingen annans mamma frivilligt vill jobba heeela tiden och när de blev hemskickade från skolan uttryckte Vendela med lättsam underton att hennes mamma blir inte glad att hon måste lämna jobbet i onödan för hon älskar minsann och vara där. Dåligt mamma betyg kanske men ändå..
Så blev det mycket att göra. Väldigt mycket och lite kaos och mycket kaos. Jag var inte säker på om min trygga plats var lika rolig längre men den var trygg, alltid trygg och alltid innehöll den människor jag räknar som mina vänner.
Och så nu, jag har egentligen inte ord för vad jag känner men min samtalsterapeut sa det så bra idag ” jag förstår att du känner att din sista trygga plats i livet slits ifrån dig, din frizon, det är inte så, men jag förstår verkligen att du känner så”
Ett varsel..
Senaste kommentarer