Otursdag*

Sån jäkla crappy dag än så länge.

Sovit som en kratta eftersom Henry har ont i magen.. Det fortsätter under morgonen och dagen och de enda som lugnar honom är att gå runt o studsa på honom, kan inte lägga ner honom nånstans mer än på mig.. Så är det ju varje dag men idag är jag extra trött..

Tänker att jag måste ut och gå en runda, ska ta ut vagnen ur bilen och blir attackerad av värsta mördarspindeln;( hör hur ungen vrålar inne i sitt babynest medans jag febrilt försöker hitta anabolaspindeln som trots sin enorma storlek lyckas rymma.. 

Får på ungen kläder och lägger honom i vagnen, tänker njuta av det vackra vädret och eventuellt våldgästa pappa med familj så jag ringer honom och kollar om de är hemma. Det är de inte. 

Går vidare, vädret är strålande och jag funderar på och ta den långa vägen istället för den korta. Ja, det gör jag, jag kan ju behöva motionen..

Träffar på en gammal bekant och växlar några ord, det börjar dugga. Jag går vidare. Det börjar ösregna. Ska sätta på regnskydd på vagnen, det finns inte. Det trillade tydligen ut i bilen när anabola spindeln attackerade. Försöker skydda Henry med solskydd, det regnar hysteriskt nu och jag går längs 70 vägen utan gångbana och det är skyttetrafik. 

Och jag är så förbannad. Och hungrig. Jag vill bara bryta ihop. Jag har inte ätit eller sovit riktigt på länge och min höger arm håller på och ge upp för att jag bärt och bärt.. 

Det verkar inte som det är mjölken som stör honom trots allt och hur lite Jag än vill att tiden ska gå fort vill jag bara att den här perioden av magont för honom ska vara över och att han ska få slippa ha så ont. Det är så jobbigt psykiskt att se någon ha så ont och inte kunna hjälpa.

Jag älskar att vara mamma men idag är det tufft. 

Nu står vagnen inomhus och jag bara väntar på att springa in i anabola spindeln i hallen, om jag har tur(den kan ju likväl kräla till sovrummet med min tur) ;((