Hur kan Man inte se allvaret i Hyperemesis gravidarum?

När jag först insåg att jag var gravid tänkte jag att den här gången- då kommer det gå bra! Jag är i en bättre fas i livet, mer harmonisk och vuxen, jag ska inte sluta äta när jag mår dåligt och jag kommer att kunna hantera att då mycket bättre! Den här gången kommer allt att gå så mycket smidigare..

Först när illamåendet smög sig på mycket senare än jag beräknat tänkte jag att det kanske blir mildare den här gången. Det kanske är en pojk och jag bara blir jättedålig med flickor?! Hoppades mer än trodde få man väl anta så här i backspegeln..

Det urartade nämligen redan första veckan och trots att barnmorskan lovat mig tabletter så fort jag ansåg mig behöva de blev jag kraftigt ifrågasatt när jag ringde och bad om det. Jag nästan grät fram Hur viktigt det var att jag får de innan det urartar för sen är det kört! Det var redan kört och hon var en Bitch i telefonen och tyckte att jag skulle nog klara mig men hon skulle se vad hon kunde göra. När jag väl hade tabletterna var det som ett hån, de hjälpte inte ett dugg och jag blev på bara några dagar så kass att det var sjukt..

Jag vet inte när jag hade ätit eller druckit något senast den där lördags morgonen och ingen verkade ha fattat allvaret förrens mina läppar den morgonen hade torkat igen och jag stirrade upp i taket apatisk. Där och då hade jag gett upp, ja, på riktigt. Inget spelade längre någon roll, min kropp var slut och jag ville inte mer.

Min pappa ringde 1177. Han var allvarligt oroad och mamma körde in mig till akuten. Jag halvlåg i bilen och spydde luft hela vägen in, det fanns inte längre något annat kvar i mitt system.

Jag fick komma in fort och jag fick dropp omgående. Mina prover visade att jag var uttorkad och hade näringsbrist, ketoner i urinen alltså svält typ..

Det var så skönt att bli tagen på allvar. Att folk förstod mig, hur dåligt jag mådde och hur min kropp inte klarade mer.

Ett snabbt ultraljud på magen konstaterade att det var något därinne men jag orkade inte bli glad. Jag hade ju vetat det hela tiden med tanke på måendet.

Inlagd i sex dygn, uppdroppad dygnet runt. Starka tabletter till en början med och lite mindre starka när jag började repa mig. Dagarna flöt ihop till ett enda och jag mindes inget och var allmänt förvirrad..

Väl hemma trodde alla som inte träffat mig att jag var frisk. Att folk inte kan förstå att man inte blir frisk bara sådär, det är en sjukdom, jag har den även om jag inte ligger på sjukhus just nu. Den har ett namn;

Hyperemesis gravidarum

Och den går inte över vid vecka tolv, det hjälper inte att jag äter ett jäkla kex innan jag stiger upp på morgonen och tabletterna jag äter var femte timme gör ingen skillnad- jag äter de för att doktorn säger att jag måste. Jag spyr inte en gång på morgonen och sen är det bra, jag mår illa HELA tiden, mer eller mindre beroende på dagsform men HELA TIDEN!

Jag vet att folk vill väl och jag vet att det är svårt att sätta sig in i det när man inte varit där. Tänk att du är magsjuk- hela tiden dygnet runt i månader..

Det finns de som mår så hela graviditeten! Jag är evigt tacksam att jag NOG inte är en av de. Det har jag inte varit med tjejerna utan de har avtagit strax innan mitten och om jag inte levde på hoppet om att det även är så nu vet jag inte vad jag skulle gjort.

Jag ville också lägga ut en gullig bild på barnen som håller en skylt där de står att de ska bli storasystrar, kanske en bild på ultraljudet. Jag ville hålla det hemligt till vecka tolv och sedan berätta.

Det kunde inte bli så.

Jag fattar inte att forskningen kring Hyperemesis gravidarum är så kass när det uppenbarligen finns många kvinnor som lider av det. Att man inte tycker att det är värt att forska på mediciner så att man kan ge kvinnor hjälp utan att veta hur det kommer påverka barnet. Hur kan det inte vara prioriterat inom sjukvården att man satsar på det?

Hur kan Man som barnmorska ifrågasätta en mamma med två tidigare graviditeter på nacken som ringer och gråter och ber om hjälp?

Hur kan Man inte vara intresserad av att hjälpa kvinnor föda fram nästa generation så smärtfritt och riskfritt som möjligt?!?