Ett halvt liv,separation*

Ur egoistiska sätt har jag haft det jätte bra i snart tre år- jag har aldrig behövt vara ifrån barnen mer än tre nätter i rad och sällan ens det. Jag har haft de mycket och nästan alla helger!

Jag visste ju att det inte alltid skulle vara så och jag tycker ju ur barnens perspektiv sett att de har lika mycket rätt till sin pappa och att leva med honom och jag vet att han sköter det utmärkt.

Men det är så jävla svårt att inte bara bryta ihop…

Nu har han bytt jobb och vi ska ha de varannan vecka. Jätte bra för barnen och det kommer säkert att bli toppen men Fan i helvete vilken omställning det är för mig.

Jag lämnade över de i fredags eftermiddag, då hade jag precis kommit innanför dörren efter en jobb dag och inte ens hunnit krama om de.. veckan hade varit hysteriskt och jag skulle nog inte överdriva om jag sa att jag träffat de nån timme om dan max typ..

Ikväll skulle jag lämna Ofelia s skolväska som hon glömde ta med och jag körde inom med den nu ikväll. Hon berättade att hon tappat sin tand o Vendi berättade om att fröken lagat hennes läppsyl på förskolan.. Jag kunde inte stanna så länge för jag visste inte hur länge jag skulle klara av att inte bryta ihop.

Jag missar deras vardag.. deras tappade tand, helgens biobesök och dagens förskolehändelser.. Jag missar halva deras liv.. 

Jag kan bli så trött på folk som får det att verka som ingenting att separera, att det är något man gör lättvindigt..

Det är inte lättvindigt- det är stormigt och ibland alldeles överjävligt..

Det är att på håll se på hur mina barn lever ett parallellt liv med mig, ett liv jag inte är en så stor del av och som jag inte kan påverka så mycket..

Det är att ha konstant dåligt samvete för att de inte få dela det med oss båda, att det bara blir en åt gången och att det kanske skapar en viss förvirring..

Jag vet att de har de bra, jag vet att allt blir bra..

..men det är måndag kväll och jag får de inte förrens på fredag…och jag vet inte hur jag ska överleva 4 dagar till..