Amningen*

Så var det det där med amningen!

Jag har funderat avigt och rätt under graviditeten hur jag vill göra med det.. Jag VILL ju verkligen amma men eftersom det gick så dåligt med Vendi, Bröstböld som slutade i antibiotika som Vendela inte tålde och blev jättesjuk av och sen fick jag sövas ner och operera knölen som var på väg och spräcka huden på mitt högra bröst och sen fick jag dräneras och ha en dränageslang ur bröstet i veckovis som skulle tömmas på vårdcentralen varje dag. Smärtan, rädslan,omständigheterna och att man tvingade mig att fortsätta trots allt det och trots att hon fick både blod och var och Skit när hon låg där bredvid slangen, gjorde mig så tveksam. Tänk om det blev likadant.

Men jag bestämde mig för och prova. Jag ville ju så gärna.

Det är nu 11 dagar sen vårt underverk kom till oss.

Ungefär 9 av de har varit mer eller mindre smärtsamma och tårfyllda.

I torsdags fick jag träffa doktorn, de vill inte chansa och vänta den här gången som sist. Han skrev ut antibiotika och utdrivande nässpray och sa att är det inte bättre på måndag är det akuten som gäller och dränering. För visst fanns det en böld i ena bröstet och stockning i det andra..
Feber i princip varenda dag, 26 grader ute och ännu varmare inne. Det har runnit konstant om mig. 

De första dagarna blev det bara värre. Igår vaknade jag av att bölden kändes mindre o det inte alls var så flammigt och blev glad i två minuter innan jag insåg att andra sidan var helt hård och flammig. Snacka om och bryta ihop..

I morse kändes det bättre. Ingen feber som första dag på länge. Bröstet riktigt rött dock. Har masserat som en galning och haft värmekudde på så hoppas på att det ger sig. 
Lillebror som annars varit en sån lugn o nöjd bebis blir jätteledsen och får ont av antibiotika. 

Känns som jag slösat bort nästan två veckor av vårt liv och lillebrors allra första tid på att vara sängliggande och döende. Det känns så onödigt och sorgligt och jag blir så ledsen att det blev så igen.

Besviken och besegrad.

Och nu orkar jag inte mer..