För snart åtta år sen*

För åtta år sen låg jag där, förväntansfull och hade inte en aning om vändningen mitt liv skulle ta inom ett dygn. 

Att jag som bara året innan levt ett destruktivt partyliv där helgen var allt som betydde något och ansvar var något som helst sköt åt sidan så länge det gick låg här och väntade på mitt livs äventyr.

Detta var en helomvändning men jag var redo att ta tag i mitt liv och förväntansfull inför min livs uppgift.

Jag hade ingen aning om att det skrynkliga lilla knyttet jag kånkat runt på i åtta månader skulle totalt stjäla mitt hjärta från första stund och göra mig till en helt annan människa.

Min förstfödda, min lilla prinsessa som valde att komma ut lite för tidigt. Som kämpade med och äta på neo och som blev ett riktigt litet matvrak till slut. Med sitt tidiga tal och sina tokiga uttalande! Hur hon lärde mig vad tålamod var och framförallt hur gränslös kärlek kan vara. Hur blotta tanken på ett liv utan henne gör mig panikslagen. 

I åtta år har vi skrattat och gråtit, hållt handen, kramats, dansat, ritat, lerat, pärlat, åkt på äventyr, fått en lillasyster, flyttat flera gånger, bråkat, busat, somnat sida vid sida. 

I åtta år har kärleken bara blivit starkare och starkare och det finns inget jag inte skulle göra för henne.

Min älskade Ofelia! Mitt hjärta brinner för dig sen den första stunden jag såg dig! Det kommer att brinna tills den dagen jag dör. Det ska bli en ära att få fortsätta se dig utvecklas och lära dig nya saker. Se dig växa upp och bli ännu starkare, ännu modigare, ännu klokare. Jag kommer alltid vara stoltaste i världen över dig.

Tänk att jag fick min Ofelia den där dagen för snart åtta år sen, vad vore mitt liv utan dig!